Ökad kunskap och förståelse – del 11

Om man har brist på insulin kan man få syraförgiftning (ketoacidos). Det är ett akut och livshotande tillstånd. Ketoacidos kan uppstå när insulinet inte räcker till för att skydda kroppen mot syror (ketoner), som bildas när fettväv omvandlas till fria fettsyror. Värden på 0,8 eller högre betyder syrabildning, och är värdet närmare 3 är det hög risk för ketoacidos.

När föreligger risk för att drabbas av en ketoacidos?

  • Pumphaveri eller missade insulindoser
  • Akuta infektioner och magsjuka
  • Hormonella förändringar

Vid syrabildning blir man illamående, får ont i magen, sjukdomskänsla, kräks kanske, blir trött, efterhand slö och påverkad. Det uppstår en ketoacidos som allvarligt försämrar de flesta funktioner i kroppen. Till slut kan man bli medvetslös i ketacidos. Det är livsfarligt, så det gäller att upptäcka ketoner och behandla insulinbristen i tid.

Källa: diabit.se

Tack till författaren Ami Skånberg Dahlstedt som gav mig tillåtelse att publicera nedanstående text. Ur boken Älskade Vampyr – om livet med ett barn med diabetes typ 1 utgiven av Gothia Fortbildning.

Enda nackdelen med pump var att risken för insulinbrist och ketoacidos var något större och att detta förlopp gick snabbare än när man gick på sprutbehandling. Därför fick vi också en ketonmätare, en specialvampyr, som vi skulle använda så fort Egil haft höga värden för länge, det vill säga två timmar. Om ketonmätaren visade så högt som 3,0 måste vi ringa ambulans. Tack vare vanliga vampyren gick det alltid snabbt att upptäcka varthän blodsockret klättrade.

En ödesdiger jul, tre år senare, vaknade jag av att Egil kräktes på övervåningen. Jag sprang genast upp med ketonmätaren. 5,3 i ketoner, en verklig mardrömssiffra. Egil var pigg, trots att han kräkts. Han fick i sig juice och vi gav spruta. Sedan blev han sämre och sämre och kunde inte få i sig någonting, eller ens dricka vanligt vatten. Hans pupiller blev större och han började yra. Där ringde vi ambulans. Ketonerna kom ner till 3, blodsockret gick också ner. Men det var för sent ändå, han blev sämre.

Damen på 112 pratade om att smörja honung på läpparna och verkade inte förstå skillnaden mellan hyperglykemi och hypoglykemi. Ett larm gick ut, med prioritet 2. Det tog en halvtimme innan ambulansen kom, vi fick ringa en gång till. Larmet hade inte hörts. Larmet om ”ett diabetesbarn”. Det var hemskt att se Egil så sjuk. Han kräktes igen, över hela sig och jag fick badda med vatten och byta kläder på en svag och yrande liten pojke. Båren rullades in, han lyftes upp i den och jag viskade i hans lilla öra att nu skulle han få vara med om ett spännande äventyr. Att åka ambulansbåt! Egil orkade inte röra en min. Han hängde med huvudet och var blek om nosen. Jag och Toste såg på när ambulansen med Egil och Palle rullade iväg från vårt hus. Vi tände ljus och bet i både kinder och tummar och nagelband.

Över havet for båten och på land väntade en vanlig ambulans. Ambulansen landade på samma akutintag som vi besökt tidigare. Palle fick bråka med akutläkaren som sa att Egil nu inte hade några ketoner kvar i blodet och att Palle inte skulle ge mer insulin utan vänta tills de fick komma in på avdelningen. Vår medhavda ketonmätare mätte ännu 1,4. ”Då är det fel på er mätare!” kvittrade hon. ”Men om det är fel på den vore vi inte här!” svarade Palle. Han gav Egil en spruta ändå. Man måste fortsätta ge insulin tills det är 0 ketoner. Så att svältande, sura kroppen får näring. På avdelning 324, en del av paradiset, blev de mottagna av samma fina sköterskor som första gången. Egil fick genast dropp med glukos, vätskeersättning och insulin. Men han cyklade inte runt, runt. Han satt i sängen och var matt.

Palle och sjuksköterskan läste journalen från akutintaget. De upptäckte att ingen mätt några ketoner. Läkaren visste förmodligen inte vad ketoner var för något. ”Vi har ofta problem med detta. På akuten måste de veta lite om mycket och ibland blir det väldigt fel”, förklarade hon. Ketoner och blodsocker var inte återställda förrän på kvällen. Då orkade Egil titta på film. Vår älskling fick sova på det fina sjukhuset igen, med flygplan och slangar i armbågsveck. Jag stirrade på julgranen och organiserade blanka papper och gyllene snören. Nu kunde Egil detta också. Åka ambulans. Åka sjukbår med en gul landstingsfilt över magen. Han ropade, när han kom hem, när han var pigg igen, när cellerna fått näring: ”Du hade rätt, det var jättekul att åka ambulansbåt!” Han behöll sjukhusets identitetsarmband runt handleden i ett halvår. En modighetstrofé.

I nästa del:

Den där natten när Linn fick diabetes typ 1 hade vi egentligen ingen aning om vad som väntade oss. Vi hade begränsat med kunskap om sjukdomen. Vi lovade Linn att vi skulle läsa in oss på området så vi skulle kunna ge henne bästa möjliga förutsättningar att klara livet. Vi lovade också varandra att Linn inte skulle få några komplikationer vid 25-års ålder på grund av att vi inte hade gjort vårt yttersta.

Läs gärna blogginlägget Ökad kunskap och förståelse – del 10 om du missade det.

 

Barndiabetesfonden stödjer forskning som syftar till att förebygga, bota eller lindra diabetes hos barn och ungdomar. Om du vill kan du hjälpa Barndiabetesfonden hjälpa genom att ge en gåva. Varje gåva – liten som stor – är viktig och skänker hopp om nya framsteg och genombrott. Vi är otroligt tacksamma för människors engagemang och generositet.

SMS:a HOPP till 729 29 så skänker du 50 kronor till forskningen kring barndiabetes.

Inga kommentarer än.

Lämna en kommentar


ett − 1 =