Läs Josefins text: Border to border…

Ett mål med den här bloggen är att öka kunskapsnivån och förståelsen kring sjukdomen diabetes typ 1. Mitt perspektiv är förstås inte det enda och idag har ni förmånen att få läsa en text som Josefin har skrivit. Hon genomför just nu utmaningen ”Border to border” som innebär 440 km på längdskidor genom Finland, från ryska gränsen (Kuusamo) till svenska gränsen (Tornio).

Josefin försöker samla in pengar till Barndiabetesfonden under den här utmaningen. Peppa henne i skidspåret genom att hjälpa henne hjälpa. Gör som jag och SMS:a HOPP till 729 29. Då skänker du 50 kronor till forskningen kring barndiabetes. Eller sätt in en valfri summa på Barndiabetesfonden Skånes bankgiro 818-8864 och märk insättningen med ”Border to border – Josses Järnvilja”.

Här kommer inlägget som Josefin har skrivit och som publicerades idag på morgonen i hennes blogg.

Border to border – dag 4 – Vasaloppsdistans på finska -41 grader!

Idag har jag KÄMPAT! Min kropp har SLITIT.

I morse vakande jag med perfekt bs, 7,4,legat jämnt och stablit hela natten. Efter frukost (omlett, ägg, korv och köttbullar) körde bussen ner för berget och vi började vår väg till Rauna, 88 km bort. I dalen var det MINUS 41 grader. Så kallt har jag aldrig upplevt förr, än mindre åkt skidor i. Jag hamnade snabbt på efterkälken och hann bara ikapp det spanska paret några gånger. Mellan 30 och 50 km kämpade jag hårt mot kroppen och bs, låg på 26 vid 18 km och tog insulin. Stand alone systemet hängde inte med på bsökningen och stog på 10 när jag hade 26. Pumpen sa 20. När jag kaliberade stand alone systemet ville det inte vara med alls. Intressant är att kylan inte är något problem för standalone systemet utan det är mina bsuppgångar den inte fixar.

Jag tog för stor dos insulin, FÖRLÅT Andreas, du har sagt jag bara ska ta 1 e i taget och jag tog 4,5 E i ett svep) och sen ORKADE jag inte kolla bs trots att jag hörde hur Alvar sa i huvudet till mig gång på gång, ”du måste kolla bs manuellt Josse.” För icke-diabetiker är svaret givet ”men var inte så lat då utan ta ditt bs” men när det är mellan -20 till -40 grader ute så är ta av mig handskarna det sista jag vill!!! Under ett antal kilomoter VRÅLADE jag både Alvar, Andreas, Anna ( tack och lov kände jag pumpens vibrering tack vare linnet) och Jussi ( min förlöpare) namn ut i den finlänska vildmarken. Alvar sa igårkväll att han hörde något vrål från nordost.

Vid 50 km var klockan redan 15 och det spanska paret hoppade in i bussen. Jag kämpade vidare och efter lite soppa kändes kroppen bättre. Att kissa blev ett jätteprojekt som jag drog mig för så länge som möjligt. Jag tvigade mig dock att dricka minst 4 muggar varmt vatten på varje station. 16.45 hade jag 24 km kvar och det är sagt att man inte får åka vidare efter kl 17. ”But its not 17.00 yet, do you want to go on? sa tjejen i stationen.

Läs fortsättningen på blogginlägget här.

Inga kommentarer än.

Lämna en kommentar


sex − = 5