Läs Jennys text: Så less…

Ett mål med den här bloggen är att öka kunskapsnivån och förståelsen kring sjukdomen diabetes typ 1. Mitt perspektiv är förstås inte det enda och idag har ni förmånen att få läsa en text som Jenny har skrivit. Hon är mamma till en snart 4-årig pojke med diabetes typ 1 sedan april 2012.

Jag är så less ikväll. Less på insulin och nålbyten, på slangar och kopplingar som inte vill klicka i på direkten. Arg på att se att ett litet avlångt sår bildats av skyddsplasten från förra sensorbytet, arg över de märken som pryder prinsens lilla tunna mage. Jag stirrar argt på pumpen som larmar och orkar knappt lirka upp den ur väskan. Jag blir arg på kuddludd som fastnat i kardbordbandet på väskan och arg på att känna att blodsockerprinsen är svettig i håret. Less på ansvar och måsten, less på att undra varför och hur jag ska lösa nästa drag.

Less på att minnas nattens otäcka höga värde på 20,6 och less på att undra hur mkt jag får sova inatt. Less på rekyler som stör i vår förståelse och erfarenhet, som hindrar oss från att få lyckas i att dosera rätt. Less på att känna sorgsenhet över ledsen prins som hungrigt ropar på smörgås mitt mellan måltider och som har ett värde under 3 fast han ätit som en häst. Less på att inte förstå och inte orka tänka.

Less på det inrutade och ospontana, less på att inte orka genomföra drömmar och ideér. Less på att inte nå dit man vill utan subbla sig fram. Snubbla av oro, av trötthet, av tillgänglighet, av otillräcklighet, av tråkighet, av självömkan.

Vem minns mig sprudlande och bekymmersfri, utan eftertanke och utan linjer i ansiktet som visar hur livet tar sin form.

Så stannar jag upp i mina arga frustrerande tankar och vänder mitt fokus. Det är inte min plats att gnälla. Det är inte jag som kämpar med nålstick och larmande pumpar, med mattider och bristande ork eller sprittande ben fulla med höga värden. Det är inte jag som ska bära detta resten av mitt liv, det är inte jag som ska leva med detta. Men just nu är oket mitt att bära, så länge jag kan och får ska jag hjälpa dig fina prins så att ditt ok blir mindre tungt att bära. Men idag är jag bara så less.

Besök gärna Jennys blogg, ni finner den här.

Inga kommentarer än.

Lämna en kommentar


× ett = 1